Relation till sitt barn skapar man redan under graviditeten......

  Jag kommer så väl ihåg att jag hade en väldigt klar bild, hur den relationen skulle bli, eller snarare hur jag VILLE att den skulle bli..... Jag ville bli en mamma - kärleksfull, omtänksam , givmild men ändå auktoritär   Detta blev jag och är fortfarande, men..........

Jag hade inte förväntat mig att den bilden skulle halvt spolas bort, för det har den verkligen gjort ! Jag trodde inte att jag skulle behöva stå dagligen och övertyga min 8-åring om att det är JAG som är mamma och det är JAG som vet bättre och faktiskt fortfarande bestämmer, att jag skulle få en liten argumentationsminister, som vet och kan ALLT, och jag lovar...... Det är INTE en fas, hon har alltid varit så, och jag förbereder mig mentalt på att det vara så lääääänge :) Många tycker det är charmigt, men jag ser ingen som helst tjusning i den typen av argumentation hon kör med......... Men hon är MITT barn och jag älskar henne över allt annat på jorden !! Även fast det tär på krafterna och energin tar slut, så kommer hon nog tacka mig en vacker dag , att jag är en tjurig jäkel ;) HA HA HA

   Jag önskar att jag alltid kommer att kunna beskydda henne från ont, ge henne rätt vägledning och rätt verktyg för att kunna hanka sig fram genom livets svåra gata........ Att fortsätta vara den underbara människa och tjej hon är, men med självständighet , bra självkänsla med mycket ödmjukhet !

   Den relation jag har till mitt barn är ändå bra, anser jag...... Den är stabil, och jag är ändå tydlig med vad som gäller och vem som har det sista ordet, TROTS svårigheten att göra det ;) Jag tycker att vi går hand i hand och tillsammans reder ut problem som uppstår, vare sig det är mellan oss, eller om det gäller något annat ! Jag ger henne inblick i olika situationer och rätten att få vara med och bestämma vissa saker ! MEN...... Min åsikt är dock att hon bara är 8 år, och kanske inte ska vara med och bestämma om allt, eller vara delaktig i allt, för att hon är ett BARN ! Nu är ju min Lilla D speciell, just för att hon oroar sig väldigt mycket för det mesta här i livet, vare sig det är vilken väg vi tar till stan, vilket väglag det är ute, eller om grannen parkerat på fel parkering.... Alltså sånt en "vanlig" 8-åring aldrig skulle drömma om att ens fundera på...... 

Så därför måste jag alltid tänka steget längre, vad och hur mycket delaktig hon bör vara ang olika saker.........

Men jag får ofta höra saker som " Vänta du tills hon blir 15, då har du inte mycket att säga till om ", eller andra som säger om sina barn/tonåringar " Åh, det är så kul, vi är mer som kompisar"

1 : Klart som fanken att jag fortfarande har något att säga till om när hon blir 15, tills hon blir 18 ! Sen att det blir svårare och ingen barnlek, det fattar jag ( små barn-små bekymmer, stora barn-stora bekymmer)..... Men hur kommer allt se ut om vi alla resonerar så om våra barn, att de har fri bestämmanderätt om sig själv vid 15 års ålder ? Sen blir det 12 år och neråt...........

2 : Jag har många fina kompisar/vänner, jag behöver inga fler ! Jag vill vara mamma till mitt barn, HELA livet ! Jag tror att det är precis det alla behöver, hela livet, även i vuxen ålder  - Att ha en mamma som står stadigt och är en trygg profil i bakgrunden...... Kompisar kan hon skaffa på annat håll,  JAG är inte din kompis, JAG är din mamma hela livet !  Varför ska jag inte kunna ha roligt med mitt barn ? ...... Ledsen , men jag förstår inte det där ! 

Och missar med våra relationer oavsett om det är med ens barn eller ej , kommer vi alltid göra, men det gäller ju att rädda de situationer som uppstår, så att inte skadorna blir FÖR stora..........

   Relationer överhuvud taget är svårt, men jag tycker det är galet roligt och intressant att skriva om, just för att det ÄR svårt...... Lugn bara lugn - har inte kommit till parrelationer än, DÅ kan vi snacka svårt ;)

Kram

Lottis