Nu kommer det .....          PARRELATIONEN !

Kärlek är väl bland det vackraste som finns ? Finns ju kärlek i så många olika former, men kärlek mellan två personer som lever tillsammans som man och hustru eller sambo/särbo är väl lite speciell..... På många sätt ;) ....... Finns ju många olika konstelationer idag också, och ingen är fel , tycker jag, så länge alla mår bra av det !!

Men en parrelation kan ju vara väldigt påfrestande också, det kan man ju inte sticka under stolen med, eller hur ??

Manligt-kvinnligt, två olika språk som väldigt ofta inte går hand i hand........ Det har jag fått erfara, och säkert MÅNGA med mig ! 

Men varför ska detta vara så svårt ? Ofta blir det missförstånd och konflikter, och ofta handlar det om att man inte talat samma språk, fast man i grund och botten kanske ändå menat samma saker...... Hur kommer det sig att (jag generaliserar inte, men oftast) det är så självklart att det är vi kvinnor som ska lösa alla värdsliga problem, som inte handlar om praktiska saker ? Komma fram med en bra lösning på allt.... Planera, strukturera, få ihop allt....... Många män är fantastiska på praktiska saker, men när det kommer till känslor, förållandet och att ta ansvar för det, då blir de en struts.......

   Tror att vi kvinnor många gånger kan känna att det enda som behövs är väldigt lite, medan männen då förstorar upp och hetsar upp sig och tycker att vi kvinnor är så komplexa och ställer så höga krav..... När det enda vi ville ha just då var en varm kärleksfull KRAM ..... Hur svårt ska detta vara att förstå liksom ...... Har de svårt att läsa av oss, när vi inte ordagrant

talar om vad vi vill ? 

Vi kvinnor är speciella varelser, vi också så klart...... Vi säger ju ofta inte klart och tydligt vad vi menar och vill, utan tycker ju om att spela lite spel, vara lite tvetydig i vårt språk....... Kanske man egentligen i ett hem , alltid köra med scheman och lathundar...... 

När jag gick min utbildning kommer jag så väl ihåg lektionerna vi hade om kvinnligt/manligt..... Jag tycket det var superintressant, och en bra historia för att påvisa hur vi kvinnor kan vara är denna som vi fick till oss då...........

En man och en kvinna sitter i bilen, är ute och åker en söndag...... Det är fint väder ute och kvinnan blir plötsligt lite fikasugen när de åker förbi en skylt med texten Café 1 km....... Kvinnan säger då till mannen lite kärleksfullt " Det kommer ett café lite längre fram", med förhoppning om att han skulle förstå precis vad hon menade egentligen...... Mannen åker så klart förbi cafét och kvinnan blir jättesur och utbrister " men varför stannade du inte, jag var ju fikasugen"...... Varpå mannen tittade frågandes på henne och säger tillbaka " Men varför sa du inte det då" ...... Och det sa hon att hon gjort, för HON tyckte att hon gjort det, medan han inte fattade alls  ;) Varför ska det vara så svårt för oss kvinnor att i stället säga " Jag blev lite fikasugen, såg att det kommer ett café längre fram.... Ska vi stanna och ta en fika ? "

Jag skulle nog kunnat göra samma sak själv, så denna historia är nog inte så unik egentligen, men när man läser den, så fattar man ju vad korkat det är...... Men som kvinna i mannens läge, kanske man skulle sagt " Jaha, vill du att vi ska stanna där ? "......... Eller ?? Hahaha, SÅ intressant tycker jag !!

Hur jag och min man har det , tänker jag inte ens gå in på, för då blir det ett fruktansvärt långt inlägg ;) Så jag är lite opersonlig i detta inlägg, men så klart har jag ju inte tagit allt ur luften, och jag tror heller inte att vår situation är så unik.... Många har det nog så, men väldigt få törs erkänna det, tyvärr.  Idag så målas det upp en bild av förhållanden som är så rosenröda så man nästan mår illa...... Klart som sjutton att alla har motgångar i ett förhållande, annars tror jag inte att dte är normalt. Man måste bråka och kunna var oense i ett förhållande, annars är det inte sunt, anser jag ....... Man måste liksom rensa luften då och då...... Sen får det inte bli FÖR ofta, så klart..... ;) 

Det personliga jag kommer ta upp är, att det är jättesvårt att försöka hålla ett förhållande levande i en diagnosfamilj..... Det är en ständig kamp om överlevnad, det blir fruktansvärda slitningar, då barnet inte mår bra, då mamman inte mår bra eller då pappan inte mår bra, av olika anledningar........ Och har man då dessutom olika kognitiva svårigheter, så blir detta dubbelt på nåt sätt........ Det är en svår balans att hela tiden veta NÄR är det läge att vara man o kvinna och inte bara NPFförälder som ändå kräver sitt !

Så vårt förhållande har gått riktigt som en bergochdalbana, vilket heller inte är en hemlighet eller okänt eller inte ens kanske så konstigt , med tanke på vad vi kämpar med dagligen...... Men vi kämpar på för att vi älskar varandra och VILL leva tillsammans, men ibland tryter orken för oss båda och då blir vi ju tveksam till om vi KAN leva tillsammans, vilket är oerrhört jobbigt !

Jag tycker och har sagt i många år, att i och med att man blir välsignad med ett diagnosbarn och diagnos fastställs, så skulle det finnas ett större nätverk, en form av kontaktperson på t ex kommunen, dit hela familjen kan vända sig för stöd av olika former...... Där det ska vara självklart att få någon form av familjerådgivning, för jag tror att de flesta diagnosfamiljer sliter väldigt ont i kärleksförhållandet !! Drömma kan man ju få göra...... Hehe

Nä, kämpa på alla därute, det kommer väl en tid, då tid och ork finns ?? 

KRAM

Lottis   

 

Eva

7 januari 2013 00:52

Oj vad du skriver bra! Och så rätt och sant!! Jag vill skriva så mycket tillbaka men hum...det blir så felformulerat...vi tar gärna det över en kopp java en kväll! Kram

alskadelillavirvelvind

7 januari 2013 06:12

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jsg liksom redo att omfamna våren och sommaren !! * Fönster putsade * Gardiner så klart bytta * Fräscha sommarfärger * Idag har jag gått an med dammsugaren och skurmoppen * Vinterkläder och skor undanplockade * Kommit igång med träning...

Jag vet att det var jättelängesen jag bloggade nu :( Tycker själv att det är himla trist, men dels har jag varit så sjuk och fick mindre trevligt hälsobesked och sen har jag ju så förbaskat ont i axeln, så att sitta så här och skriva längre stunder ä...

Det var ett tag sen jag skrev nu...... Har varit så trött av rehabiliteringen, så jag har helt enkelt inte orkat.... Men jag vänjer mig väl ? ;)     Det största sveket, är när man sviker sig själv :(   Hur och när sviker man sig själv ? Fö...

Tänkte bara förtydliga, för jag märker att jag varit lite otydlig i inläggen...... När jag skriver som rubrik " TEMA - *****", då är det inlägget kopplat till neurobloggarnas temaveckor..... Självklart lika bra ;) Och då kommer jag också hänvisa till...

    Nu när jag börjat på rehab är det så skönt när jag kan le igenkännande, när personalen (psykolog,arbetsterapuet och sjukgymnast) pratar om de olika delarna :) Igenkännande för att jag nu upptäcker att jag redan kommit väldigt långt med mig själ...