Senaste inläggen

Av alskadelillavirvelvind - 25 april 2013 16:31

Nu är jsg liksom redo att omfamna våren och sommaren !!

* Fönster putsade
* Gardiner så klart bytta
* Fräscha sommarfärger
* Idag har jag gått an med dammsugaren och skurmoppen
* Vinterkläder och skor undanplockade
* Kommit igång med träningen ordentligt, så jag tänkte sikta på "Beach 2014" ;-)
* Även kommit igång med dagliga promenader
* Börjat kratta gräset lite smått
Bara att krattan är framtagen, är nog :)
* Grillpremiär på lördag

Ja, det enda som är kvar är utemöblerna ... Och det hade ju varit riktigt nice att haft de framme innan helgen, men hey, jag klarar inte ALLT själv .... :-) Så det får vänta tyvärr !

Men annars tycker jag det mesta är fix färdigt :-))

Underbara vår !!

Kram
Lottis

ANNONS
Av alskadelillavirvelvind - 23 februari 2013 15:32

Jag vet att det var jättelängesen jag bloggade nu :( Tycker själv att det är himla trist, men dels har jag varit så sjuk och fick mindre trevligt hälsobesked och sen har jag ju så förbaskat ont i axeln, så att sitta så här och skriva längre stunder är helt otänkbart !!

 


Men jag kommer igen, det lovar jag !! Behöver väl lite tid bara, tänker jag !

Ta hand om dig !!


KRAM

Lottis   

ANNONS
Av alskadelillavirvelvind - 17 januari 2013 22:31

Det var ett tag sen jag skrev nu...... Har varit så trött av rehabiliteringen, så jag har helt enkelt inte orkat.... Men jag vänjer mig väl ? ;)



Det största sveket, är när man sviker sig själv :(

 

Hur och när sviker man sig själv ? För mig är det när jag gör något jag kanske egentligen inte vill, eller när jag gör något jag vill, men som blir fel emottaget, eller inte alls uppskattat...... När man tänker " varför gjorde jag så ? " Eller, " varför la jag onödig energi på det ? "


Att förlåta någon man älskar gång på gång, utan resultat..... När jag förlåter någon för en orätt, så förväntar jag mig en förändring, att personen i fråga tycker att jag är så viktig, så den inte vill göra orätt mot mig igen........ Men när det upprepas och jag fortsätter förlåta, då SVIKER jag mig själv !! Det spelar ingen roll för mig om det är en kärlek, en vän, eller familjemedlem...........


Om jag upprepade gånger hjälper/ställer upp på någon på bekostnad av mig själv, så SVIKER jag mig själv ! Jag har alltid varit en JA-sägare i alla lägen, för att jag så gärna vill ställa upp för alla, vara alla till lags, och många gånger offrat mig själv i form av hälsa , kärlek, vardagsbehov, arbete och andra saker............ Det är absolut ok någon gång om någon man står nära är i stort behov av det  just då, men det får inte bli en vana, får inte stättas i system, får inte ta mig mig för given............ MEN.......


 

Jag har blivit starkare, har jobbat med mig själv i över 2 år, har fått helt andra värderingar, jag respekterar mig själv på ett helt annat sätt ! Jag vill inte bli trampad på, jag vill inte bli illa behandlad av någon jag älskar, oavsett vilken i vilken relation !!


Jag är VÄRD att bli älskad och respekterad tillbaka ! Blir jag inte det, så vill inte jag heller ödsla tid på en envägsrelation, har inte tid med det !


  " Undrar hur många gånger vi förlåter bara för att vi inte vill förlora någon , även när de inte förtjänar förlåtelse "     TÄNKVÄRDA ORD !!!


KRAM


Lottis   

Av alskadelillavirvelvind - 11 januari 2013 16:13

Tänkte bara förtydliga, för jag märker att jag varit lite otydlig i inläggen...... När jag skriver som rubrik " TEMA - *****", då är det inlägget kopplat till neurobloggarnas temaveckor..... Självklart lika bra ;) Och då kommer jag också hänvisa till länken, så ni kan gå in och läsa fler bloggar om samma tema, om ni vill  ... Bra va ??


 


KRAM


Lottis   

Av alskadelillavirvelvind - 11 januari 2013 11:47

    Nu när jag börjat på rehab är det så skönt när jag kan le igenkännande, när personalen (psykolog,arbetsterapuet och sjukgymnast) pratar om de olika delarna :)

Igenkännande för att jag nu upptäcker att jag redan kommit väldigt långt med mig själv..... Under dessa 2 1/2 år, har jag inte bara jobbat med utmattningen utan omedvetet jobbat mycket med värkpreblematiken också !




   Under sessionen avkoppling/kroppskännedom, var jag en av få som visste vad det var och använt mig av den metoden...... Gick 2 omgångar av BK på kommunens företagshälsovård, och har efter det fortsatt avslappning på olika sätt...... Det är dock en träningsak, alltså man måste träna in det, för att få det att funka, i alla fall jag..... Jag var så stressad innan så i början tyckte jag bara att det var jobbigt, men nu kan jag verkligen BLI avslappnad, vilket är ett måste för mig och skönt :)


  Träningen kommer däremot att bli en utmaning, då  jag har ont på så olika ställen, men är så tacksam och glad för att jag då är på rätt ställe, med otroligt kompetenta sjukgymnaster, som vägleder och stöttar !


   Vi pratar mycket om smärthantering, hur man ska disponera tid och energi på bästa sätt..... Även där har jag kommit långt, då jag varje dag får planera in återhämtningstid, micropausar mellan alla aktiviteter, och det har jag gjort sen i våras :) Massa andra saker som kommer upp också...... :)

  Sen har sjukgymnasten en massa ideér om vad som kan värka i mig, förutom fibron...... Jag har ju länge trott att det är disken i ryggen som fortsätter att krångla, när det gör ont ut i ljumsken och benet, när jag är så fruktansvärt stel efter jag suttit en stund...... Men se det trodde inte han ;) Han tror snarare att det kommer från bäckenet ? Ska undersökas för det och sen även få i så fall träffa specialister på plats...... Snacka om att hamna på rätt plats !!


Jag är så glad att börjat där, på många sätt !! Här behöver jag inte "övertyga" att det gör ont, för de VET det ändå ...... Här lyssnar de, förstår och stöttar ! Jag träffar jättegoa och trevliga människor i samma situation...... Är så glad och tacksam för det !!


  Denna fridfulla bild ska vara min sporre och mitt mål med denna rehab, för den är ljuvlig.... Och även om jag kanske aldrig blir smärtfri så är min ambition att bli så bra som möjligt, och lära mig leva med det , så att det inte blir isolerande och hämmande i mitt liv !!


KRAM


Lottis   


Av alskadelillavirvelvind - 7 januari 2013 12:48

Jag har idag börjat en kurs- smärtrehabilitering :-)
Det bästa förutom att lära sig leva med smärtan, är att återigen få möjligheten att vara social igen !! Wow, vilken känsla att få träffa lite nya människor, få prata om ditten och datten ......

Jag tror minsann gamla Lottis kommer att återupplivas under dessa 6 veckor !! :-)

Hoppas bara till gud att jag även får ordning på smärtan !!

Jag har gruvat mig, just för att träffa nya människor, för att jag inte upplever mig själv som social längre ...... Men det är ju för att jag inte haft chansen att vara det särskilt mycket på sistone .....

Kram

Lottis

Av alskadelillavirvelvind - 6 januari 2013 22:26

Nu kommer det .....          PARRELATIONEN !


Kärlek är väl bland det vackraste som finns ? Finns ju kärlek i så många olika former, men kärlek mellan två personer som lever tillsammans som man och hustru eller sambo/särbo är väl lite speciell..... På många sätt ;) ....... Finns ju många olika konstelationer idag också, och ingen är fel , tycker jag, så länge alla mår bra av det !!

 


Men en parrelation kan ju vara väldigt påfrestande också, det kan man ju inte sticka under stolen med, eller hur ??

Manligt-kvinnligt, två olika språk som väldigt ofta inte går hand i hand........ Det har jag fått erfara, och säkert MÅNGA med mig ! 

Men varför ska detta vara så svårt ? Ofta blir det missförstånd och konflikter, och ofta handlar det om att man inte talat samma språk, fast man i grund och botten kanske ändå menat samma saker...... Hur kommer det sig att (jag generaliserar inte, men oftast) det är så självklart att det är vi kvinnor som ska lösa alla värdsliga problem, som inte handlar om praktiska saker ? Komma fram med en bra lösning på allt.... Planera, strukturera, få ihop allt....... Många män är fantastiska på praktiska saker, men när det kommer till känslor, förållandet och att ta ansvar för det, då blir de en struts.......

   Tror att vi kvinnor många gånger kan känna att det enda som behövs är väldigt lite, medan männen då förstorar upp och hetsar upp sig och tycker att vi kvinnor är så komplexa och ställer så höga krav..... När det enda vi ville ha just då var en varm kärleksfull KRAM ..... Hur svårt ska detta vara att förstå liksom ...... Har de svårt att läsa av oss, när vi inte ordagrant

talar om vad vi vill ? 

 

Vi kvinnor är speciella varelser, vi också så klart...... Vi säger ju ofta inte klart och tydligt vad vi menar och vill, utan tycker ju om att spela lite spel, vara lite tvetydig i vårt språk....... Kanske man egentligen i ett hem , alltid köra med scheman och lathundar...... 


När jag gick min utbildning kommer jag så väl ihåg lektionerna vi hade om kvinnligt/manligt..... Jag tycket det var superintressant, och en bra historia för att påvisa hur vi kvinnor kan vara är denna som vi fick till oss då...........


En man och en kvinna sitter i bilen, är ute och åker en söndag...... Det är fint väder ute och kvinnan blir plötsligt lite fikasugen när de åker förbi en skylt med texten Café 1 km....... Kvinnan säger då till mannen lite kärleksfullt " Det kommer ett café lite längre fram", med förhoppning om att han skulle förstå precis vad hon menade egentligen...... Mannen åker så klart förbi cafét och kvinnan blir jättesur och utbrister " men varför stannade du inte, jag var ju fikasugen"...... Varpå mannen tittade frågandes på henne och säger tillbaka " Men varför sa du inte det då" ...... Och det sa hon att hon gjort, för HON tyckte att hon gjort det, medan han inte fattade alls  ;) Varför ska det vara så svårt för oss kvinnor att i stället säga " Jag blev lite fikasugen, såg att det kommer ett café längre fram.... Ska vi stanna och ta en fika ? "


Jag skulle nog kunnat göra samma sak själv, så denna historia är nog inte så unik egentligen, men när man läser den, så fattar man ju vad korkat det är...... Men som kvinna i mannens läge, kanske man skulle sagt " Jaha, vill du att vi ska stanna där ? "......... Eller ?? Hahaha, SÅ intressant tycker jag !!


 

Hur jag och min man har det , tänker jag inte ens gå in på, för då blir det ett fruktansvärt långt inlägg ;) Så jag är lite opersonlig i detta inlägg, men så klart har jag ju inte tagit allt ur luften, och jag tror heller inte att vår situation är så unik.... Många har det nog så, men väldigt få törs erkänna det, tyvärr.  Idag så målas det upp en bild av förhållanden som är så rosenröda så man nästan mår illa...... Klart som sjutton att alla har motgångar i ett förhållande, annars tror jag inte att dte är normalt. Man måste bråka och kunna var oense i ett förhållande, annars är det inte sunt, anser jag ....... Man måste liksom rensa luften då och då...... Sen får det inte bli FÖR ofta, så klart..... ;) 


Det personliga jag kommer ta upp är, att det är jättesvårt att försöka hålla ett förhållande levande i en diagnosfamilj..... Det är en ständig kamp om överlevnad, det blir fruktansvärda slitningar, då barnet inte mår bra, då mamman inte mår bra eller då pappan inte mår bra, av olika anledningar........ Och har man då dessutom olika kognitiva svårigheter, så blir detta dubbelt på nåt sätt........ Det är en svår balans att hela tiden veta NÄR är det läge att vara man o kvinna och inte bara NPFförälder som ändå kräver sitt !

Så vårt förhållande har gått riktigt som en bergochdalbana, vilket heller inte är en hemlighet eller okänt eller inte ens kanske så konstigt , med tanke på vad vi kämpar med dagligen...... Men vi kämpar på för att vi älskar varandra och VILL leva tillsammans, men ibland tryter orken för oss båda och då blir vi ju tveksam till om vi KAN leva tillsammans, vilket är oerrhört jobbigt !


Jag tycker och har sagt i många år, att i och med att man blir välsignad med ett diagnosbarn och diagnos fastställs, så skulle det finnas ett större nätverk, en form av kontaktperson på t ex kommunen, dit hela familjen kan vända sig för stöd av olika former...... Där det ska vara självklart att få någon form av familjerådgivning, för jag tror att de flesta diagnosfamiljer sliter väldigt ont i kärleksförhållandet !! Drömma kan man ju få göra...... Hehe


Nä, kämpa på alla därute, det kommer väl en tid, då tid och ork finns ?? 

 


KRAM

Lottis   

Av alskadelillavirvelvind - 3 januari 2013 23:34

Relation till sitt barn skapar man redan under graviditeten......

  Jag kommer så väl ihåg att jag hade en väldigt klar bild, hur den relationen skulle bli, eller snarare hur jag VILLE att den skulle bli..... Jag ville bli en mamma - kärleksfull, omtänksam , givmild men ändå auktoritär   Detta blev jag och är fortfarande, men..........


Jag hade inte förväntat mig att den bilden skulle halvt spolas bort, för det har den verkligen gjort ! Jag trodde inte att jag skulle behöva stå dagligen och övertyga min 8-åring om att det är JAG som är mamma och det är JAG som vet bättre och faktiskt fortfarande bestämmer, att jag skulle få en liten argumentationsminister, som vet och kan ALLT, och jag lovar...... Det är INTE en fas, hon har alltid varit så, och jag förbereder mig mentalt på att det vara så lääääänge :) Många tycker det är charmigt, men jag ser ingen som helst tjusning i den typen av argumentation hon kör med......... Men hon är MITT barn och jag älskar henne över allt annat på jorden !! Även fast det tär på krafterna och energin tar slut, så kommer hon nog tacka mig en vacker dag , att jag är en tjurig jäkel ;) HA HA HA


   Jag önskar att jag alltid kommer att kunna beskydda henne från ont, ge henne rätt vägledning och rätt verktyg för att kunna hanka sig fram genom livets svåra gata........ Att fortsätta vara den underbara människa och tjej hon är, men med självständighet , bra självkänsla med mycket ödmjukhet !


   Den relation jag har till mitt barn är ändå bra, anser jag...... Den är stabil, och jag är ändå tydlig med vad som gäller och vem som har det sista ordet, TROTS svårigheten att göra det ;) Jag tycker att vi går hand i hand och tillsammans reder ut problem som uppstår, vare sig det är mellan oss, eller om det gäller något annat ! Jag ger henne inblick i olika situationer och rätten att få vara med och bestämma vissa saker ! MEN...... Min åsikt är dock att hon bara är 8 år, och kanske inte ska vara med och bestämma om allt, eller vara delaktig i allt, för att hon är ett BARN ! Nu är ju min Lilla D speciell, just för att hon oroar sig väldigt mycket för det mesta här i livet, vare sig det är vilken väg vi tar till stan, vilket väglag det är ute, eller om grannen parkerat på fel parkering.... Alltså sånt en "vanlig" 8-åring aldrig skulle drömma om att ens fundera på...... 

Så därför måste jag alltid tänka steget längre, vad och hur mycket delaktig hon bör vara ang olika saker.........


Men jag får ofta höra saker som " Vänta du tills hon blir 15, då har du inte mycket att säga till om ", eller andra som säger om sina barn/tonåringar " Åh, det är så kul, vi är mer som kompisar"


1 : Klart som fanken att jag fortfarande har något att säga till om när hon blir 15, tills hon blir 18 ! Sen att det blir svårare och ingen barnlek, det fattar jag ( små barn-små bekymmer, stora barn-stora bekymmer)..... Men hur kommer allt se ut om vi alla resonerar så om våra barn, att de har fri bestämmanderätt om sig själv vid 15 års ålder ? Sen blir det 12 år och neråt...........


2 : Jag har många fina kompisar/vänner, jag behöver inga fler ! Jag vill vara mamma till mitt barn, HELA livet ! Jag tror att det är precis det alla behöver, hela livet, även i vuxen ålder  - Att ha en mamma som står stadigt och är en trygg profil i bakgrunden...... Kompisar kan hon skaffa på annat håll,  JAG är inte din kompis, JAG är din mamma hela livet !  Varför ska jag inte kunna ha roligt med mitt barn ? ...... Ledsen , men jag förstår inte det där ! 


Och missar med våra relationer oavsett om det är med ens barn eller ej , kommer vi alltid göra, men det gäller ju att rädda de situationer som uppstår, så att inte skadorna blir FÖR stora..........


   Relationer överhuvud taget är svårt, men jag tycker det är galet roligt och intressant att skriva om, just för att det ÄR svårt...... Lugn bara lugn - har inte kommit till parrelationer än, DÅ kan vi snacka svårt ;)


Kram


Lottis   

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se